Årsmötets gäst Ingela Wadbring hann med att hålla två mycket uppskattade föredrag för oss 30-talet VJS:are som hade samlats.
Alingsåsaren Ingela Wadbring är professor i medieutveckling och journalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Först bjöd hon på axplock ur ”Det svenska medielandskapet”, som numera är namnet på den klassiska bok som Stig Hadenius och Lennart Weibull gav ut från början, den som först hette ”Press, radio och tv” och sedan ”Massmedier”.
Nu kommer den 17:e upplagan, med Ingela Wadbring som medförfattare. Fokus ligger på kampen om opinionsbildningen och journalistiken.
— Kanske är det sista upplagan som utgår från traditionella medier, sa hon.
Mycket har förändrats. Det finns till exempel inte längre några klara gränser mellan skriven text, radio och tv. Och de sociala medierna har en given plats i det här sammanhanget sedan flera år tillbaka.
Ingela kom bland annat in på så kallad plattformslogik, att allt är mätbart och inget är beständigt — en självklarhet för dagens unga.
— Kidsen har sin främsta nyhetsinhämtning på TikTok, konstaterade hon krasst.
Undersökningen Mediebarometern från 2022 visar detta svart på vitt. 15-24-åringar lägger cirka 130 minuter om dagen på sociala medier, 65-85-åringar knappt 30 minuter. För tablåbelagd tv och direktsänd radio är förhållandet ungefär tvärtom.
En av förra valrörelsens viktigaste mediehändelser för unga väljare var influencern Margaux Dietz partiledarutfrågningar på Youtube.
— En spännande utveckling, sa Ingela Wadbring.
Ingela Wadbring berättade om ett medielandskap som har förändrats mycket de senaste åren.
Finns det då något hopp för de traditionella medierna och dess journalister? Jodå, enligt medieprofessorn, som pekade på att mediernas viktigaste roll i demokratin alltmer är att granska. Att informera och att vara forum för debatt står inte längre lika högt upp på dagordningen.
— Bara mediehus kan hålla igång kontinuiteten i granskandet, sa Ingela Wadbring.
Dessutom förutspådde hon att det kanske framöver ännu mer än tidigare kan behövas redaktioner som har kompetens att bedöma vad som är sant och falskt, med tanke på dagens flöde av ”fake news” och risk för AI-manipulerade nyheter.
En av Wadbrings avslutande reflektioner var att nyhetsjournalistiken kommer att fortleva men inte prägla samhället på samma sätt som idag. Det finns en risk för ett större gap mellan en medveten elit och övriga.
Hur journalistiken ska finansieras är förstås en stor och avgörande fråga. Ingela Wadbring kom även in på det nya mediestödet som ingen ännu vet exakt hur det faller ut. Klart är att fokus har flyttats från företag och opinionsbildning till medborgare och lokala nyheter.
Förlorare blir främst andratidningar och nationella tidningar. Nedläggningar är att vänta, enligt medieprofessorn.
Mångsysslaren Ingela Wadbring vill ha något handfast att göra vid sidan om det akademiska.
Hon gör konst av luffarslöjd
Efter fikapausen och mingel var det dags för Ingela Wadbring att berätta om sin trådkonst. Hon gick första kursen i luffarslöjd för 20-25 år sedan.
– Det har nog alltid funnits en ådra i mig att jobba med något annat än akademin, något med händerna, berättade hon för VJS:arna när medieföredraget var avklarat.
– Sedan började jag laborera med det efter några år, tillade hon.
Det man behöver är tråd och tänger, plattång, rundtång och avbitare.
Det kallas luffarslöjd många av de luffare som förr vandrade omkring på vägarna tillverkade vardagsföremål i järntråd, som de gav i utbyte för ett mål mat eller en övernattning i någon gård. Det var ofta saker till hushållet, som underlägg till kaffepannan, brödkorgar och ljusstakar.
Ingela Wadbring har utvecklat sin egen form av luffarslöjd, ett skapande som snarast kan kallas trådkonst.
Hon använder koppartråd, aluminiumtråd och järntråd, såväl ståltråd som rostfri och galvaniserad tråd.
– De är olika i sin konsistens.
– Jag måste alltid ha handskar på mig.
Men hon har också andra hjälpmedel för att kunna forma de långa metalltrådarna hemma i ateljén utanför Alingsås.
– Jag har en man som är en fena på att göra de verktyg jag behöver.
Hon frågade sig var gränsen går mellan att vara konstnär, konsthantverkare och slöjdare.
– Det känns lite förment att kalla sig konstnär.
Men många av hennes skapelser får ändå med rätta betecknas som konst. Favoritfiguren är träd.
– Det är en form som jag tycker mycket om. Det är något vackert över träd som jag fastnat fullständigt för.
Ofta sätter hon in ett träd, ibland tillsammans med en gunga, i en lagom sliten ram. VJS:arna fick se flera exempel på Ingelas verk, allt från sådana inramade träd till smycken. Till sommaren ställer hon för övrigt ut i Strandverket på Marstrand.
Den energiska medieprofessorn har också provat på annat skapande. Just nu är det abstrakt landskapsmåleri som gäller. Men allra roligast är att skriva romaner, förklarade hon för oss. Hennes tredje relationsroman, med titeln Livet ut, har nyligen lanserats.
Text och foto: Stefan Samuelsson
