Hänt 2025

Johan Hilton om kulturen på GP: ”En stor omvandling”

Göteborgs-Postens kulturredaktion mår bra mitt i den stora förändring som kulturjournalistiken just nu går igenom. Det är Johan Hiltons besked till sina seniorkollegor i samband med VJS:s årsmöte.

– Vi har ett hundraprocentigt digitalt fokus, säger han bland annat.

När såväl lunchen som årsmötet är avklarade tar Johan Hilton, GP:s kulturchef sedan drygt två år, och Lis Hellström Sveningson, kulturjournalist och styrelseledamot i VJS, plats på SS Marieholms scen.

Under Lis kunniga ledning spänner det givande samtalet över stora delar av Johans karriär, från uppväxten som teaterintresserad ungdom i Borås via författande av fyra uppmärksammade böcker samt jobb på Expressen, bokförlaget Atlas och Dagens Nyheter till hans återkomst till Göteborgs-Posten.

Återkomst, ja, för han praktiserade på GP:s kulturredaktion en gång i tiden.

– Jag hade egentligen ingen tanke på att det var kulturjournalistik som jag skulle ägna mig åt. Det är en kombination av ett stort intresse och en lycklig slump, säger han.

De tre åren som förlagschef på Atlas beskriver Johan Hilton som roliga men konstaterar i nästa andetag att det i journalistiken han hör hemma. Det långsamma tempot och säljandet i förlagsvärlden visade sig inte vara hans melodi.

En viss rastlöshet i kroppen bidrog också till att han nappade på GP:s erbjudande om att bli kulturchef efter Björn Werner.

– Det var ett lätt beslut. Jag hade varit sju år på DN, jag tycker mycket om GP:s kulturredaktion och både jag och min man längtade till Göteborg, säger han och tillägger att kulturlivet här är både brett och roligt.

– Jag känner inte att jag har tagit något steg ut i spenaten.

Målet på GP är förstås att tillsammans med sina sju medarbetare producera så bra journalistik som möjligt. Men det måste göras på ett annat sätt än vad vi ”gamlingar” är vana vid från vår yrkesaktiva tid. Heliga kor måste slaktas.

– Vi står inför en stor omvandling. Större fokus på ljud och bild och så AI ovanpå det. Det är något av en perfekt storm.

Johan Hilton talar både om en smärtsam process men också om lekfullt experimenterande för att hitta bredden och tilltalet som går hem hos dagens läsare. Han tar Måns Zelmerlövs skilsmässa som exempel som sådant som i dag är självklart att ta upp på kultursidorna men som inte hade varit lika givet för 10-15 år sedan.

– Läsarna har förväntningar på det, säger Johan.

När kulturkritiken kommer på tal säger han att han tror att den ”kan leva i andra former och på andra platser än förut”.

Det opinionsbildande materialet måste hur som helst finnas kvar, enligt Johan Hilton, som glädjer sig åt att GP:s kulturartiklar har väldigt goda siffror i lästid på nätet.

– Vi är en av de avdelningar som skapar mest engagemang.

Text och bild:
Stefan Samuelsson

Johan Hiltons har skrivit följande böcker:
No tears for queers (2005)
Monster i garderoben (2015)
Vi är Orlando (2020)
Den siste teaterdirektören: Berättelsen om Benny Fredriksson (2024) – belönad med Stora Journalistpriset

———————

VJS valde ny gammal styrelse – Eva avtackades

I strålande marssol höll Västsveriges Journalistseniorer, VJS, årsmöte ombord på gamla S/S Marieholm. Ett 30-tal medlemmar hade samlats för att inleda mötet med en god fisklunch innan man övergick till de mer allvarliga sakerna.

VJS ordförande Leif Montell hälsade välkommen och bad om förslag på mötesordförande. Det blev, precis som förra året, Börje Andersson som gav uppdraget och till sekreterare för mötes valdes Leif Montell. Anne Brügge och Anders Johansson blev utsedda till justerare tillika rösträknare.

Efter parentation över medlemmar som gått bort sedan förra årsmötet klubbades sedan verksamhetsberättelse, föreningens bokslut samt revisionsberättelse innan årsmötet beslöt bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Val brukar kunna bli en utdragen process, men valberedningen hade gjort att gott jobb och snabbt omvaldes Leif Montell till ordförande. Till ledamöter omvaldes Kersti Raiend, Lis Hellström Sveningson, Björn Hansson och Björn Beckman samt nyvaldes Ulf Caresten och Agneta Behlin-Kildén. Som styrelsesuppleanter omvaldes Lasse Råde samt nyvaldes Patrik Paulsson. Samtliga i styrelsen är valda på ett år.

Till revisor omvaldes Lars-Åke Engblom med Kerstin Särneö som suppleant. Även valberedningen bestående av Anders Johansson, Åke Lundgren och Tomas Oden fick förnyat förtroende ett år till.

Medlemsavgiften blir för 2026 oförändrat 120 kr/år eller 10 kr/månad.

Länkar till protokoll samt verksamhetsberättelse, bokslut och revisionsberättelse finns här nedanför.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

Fotnot: Leif Montell påminde också om föreningens planerade resa till Wien och Bratislava i höst. Anmälan ska göras senast 12 april. Läs mer om resan här >>

Årsmötets protokoll VJS 2025

VJS verksamhetsberättelse 2024 

VJS bokslut 2024

Revisionsberättelse VJS 2024

(Klicka på länkarna för att öppna pdf:er i egna flikar)

———————

Rapport från en kongress – ”printfolket ska nog åka hem och öva”

Åka på kongress är kul. Fråga mig. Jag har nyss varit på en sådan. Faktiskt den första någonsin under mina snart 78 år. Resan till Stockholm från Alingsås där jag bor sedan 22 år gick bra. Över förväntan bra. Fast hemresan tog lite längre tid än planerat. En polisinsats någonstans i trakterna av Vårgårda gjorde att regionaltåget jag bytt till i Skövde blev cirka tio minuter försenat.

Jag åkte upp till kongressen dagen innan, bodde på lyxigt hotell mitt i city och lärde mig att en öl på hotellet kostade lika mycket som en Big Mac & Co. Hade jag ätit hamburgaren på hotellet hade den kostat tre öl.

Dagen därpå åkte jag transferbuss till Vår Gård ute i Saltsjöbaden (Stockholms Hovås /Särö). Så drog kongressen igång. Jag och min seniorombudskompis Stefan Ahlqvist hörde definitivt till de äldsta bland deltagarna. Vi installerade oss på våra platser längst bak och som alla andra försökte vi logga in på kongressens egen digitala portal där alla handlingar skulle finnas.

Det gick så där. Anläggningens wifi pallade inte för trycket så jag kom aldrig in i det. Stefan fick hjälp och kunde få kontakt, vilket innebar att han kunde anmäla att han skulle yttra sig. Det var egentligen det enda vi seniorombud fick göra. Rösta fick vi inte.

Första dagen ägnades åt att prata stadgeändringar, lyssna på ett anförande av ordföranden för det ukrainska journalistförbundet samt ett samtal om världsläget mellan förra centerledaren Annie Lööf och förre statsministern Ingvar Carlsson. Första kvällen skulle avslutas med en fin trerättersmiddag. Tanken var att vi genom lite aktiviteter vid kaffet skulle hinna bekanta oss med varandra. Det gick så där eftersom efterrätten landade på det sista bordet strax före midnatt.

Andra dagen startade bra och mötesordföranden valde att beta av ”enkla” motioner i rask takt där inga yrkanden eller motförslag fanns. För att vi inte skulle somna avbröts mötet lite då och då av yoga-övningar.

Så här i efterhand kan konstateras att det nog var en ganska snäll kongress. Alla var rörande eniga och de hårda ordväxlingarna uteblev helt. Dock kunde konstateras att kollegor inom etermedia har oerhört mycket lättare att formulera kristallklara inlägg. Printfolket ska nog åka hem och öva på att prata inför grupp. Vi är fenor på att formulera oss i tryckt form men kan bli närmast obegripliga framför mikrofonen.

Kongressen hade att ta ställning till drygt 60 motioner plus lite nya måldokument och samt stadgeändringar. Det såg ett tag mörkt ut om vi skulle hinna med allt, men tro det eller ej. Vi klarade det med råge. Då hade det i och för sig krävts en kvällsmangling andra dagen. Vi fick en timme på oss för middag för att sedan köra till 22–23 på kvällen.

Från deltagare som varit med på tidigare kongresser fanns en ängslan att vissa frågor skulle vålla heta debatter, men av det blev intet. Och när en ny förbundsstyrelse skulle väljas sista dagen fanns inga motkandidater till valberedningens förslag. Så alla val skedde med acklamation. Och det har nog aldrig hänt tidigare.

Vi fick lite visdomsord med oss från Therese Svanström, TCO-ordförande. Och vi fick se en film om medias situation i krigets Ukraina.

På vägen hem kunde jag konstatera att dagens medievärld börjar vara ljusår från den jag själv verkade i. Jag tyckte det var fascinerande att ha fått vara med om skiftet från bly till offset, från handjagare till dator och slutligen internet och webben.
Referat från nästa kongress, om fyra år, kan mycket väl vara skrivna med hjälp av AI. Mata in alla kongresshandlingar, beslut och omröstningar, tryck på knappen och ut kommer en välskriven (?) text. Men den texten kommer inte ha ha någon personlig prägel, tror jag.

Om ni, av eget intresse vill veta vad som beslutades på kongressen rekommenderar jag vår tidning Journalisten. Johannes Nesser (duktig reporter på tidningen vars far Håkan jag gjorde lumpen ihop med 1970–71 i Uppsala) bevakade kongressen och har sammanfattat allt på ett föredömligt sätt.

Text och bild: Leif Montell

———————

Engagerat om Wikipedias ideella vakande ögon

Den 15 januari 2001 lanserades Wikipedia i USA, några månader senare, i april-maj, fanns en svensk variant. I dag är det spritt över hela världen och finns sökbart på 300 språk. Wikipedia var från början ett sidoskott till en helt annan satsning, som aldrig föll väl ut. Det gjorde däremot det digitala jättepopulära uppslagsverket, som Wikipedia snabbt kom att bli.

Om detta och en hel del runt omkring fenomenet Wikipedia berättade Per A.J. Andersson engagerat för drygt 30 lyssnare från Västsveriges Journalistseniorer, VJS, och Mediehistorisk Förening. Träffen ägde rum ombord på SS Marieholm i Göteborgs hamn den 19 februari 2025 och inleddes med en god fiskrätt följt av kaffe med kaka.

Per kunde snabbt ta oss ur villfarelsen att det bakom Wikipedia finns en stor redaktion som dygnet runt kontrollerar allt som läggs in där. De enda anställda är teknikerna som ser till att Wikipedias servrar och programvara fungerar som de ska.

– Men någon redaktion som hanterar uppgifterna finns inte, förklarade han. Däremot är vi runt 60 administratörer bara här i Sverige som fungerar som en ideellt arbetande korrekturavdelning.

Vem som helst kan lägga in text i Wikipedia och vem som helst kan komplettera eller korrigera uppgifter i Wikipedia. Dock håller administratörerna ett vakande öga på det vi vill lägga in så att det inte blir vilka galenskaper som helst.

Under de snart 25 år som Wikipedia funnits har uppslagsverket blivit alltmer accepterat och viktigt. Men fortfarande är det inte ägt av något stort multinationellt företag. Wikipedia Foundation ser till att tekniken fungerar och det är genom donationer hela systemet hålls i gång. Det finns inga privata ägare bakom.

– Det finns de som försökt få köpa men det har hittills avvisats, sade Per vidare och fortsatte:

– Google försökte för ett antal år sedan kopiera idén bakom Wikipedia, men det rann ut i sanden och i dag är Google en av våra största bidragsgivare. Det är orsaken till att Google länkar till Wikipedia när man söker en uppgift på Google och den finns i Wikipedia.

Hur gör jag då om jag saknar uppgifter om mig själv men tycker att de borde finnas på Wikipedia?

– Lägg inte in dom själv, be någon annan göra det, menade Per. Risken är annars stor att vi administratörer kan anse att du varit lite för förskönande i beskrivningen av dig själv…

Den som fortfarande har frågor kvar om Wikipedia kan passa på att gå med i Mediehistorisk Förening som i sin nästa årsbok kommer att ha en artikel om Wikipedia, skriven av Per A.J. Andersson.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson

———————

Samtal om marionetter väckte funderingar

Det är med något blandade känslor jag lämnar hörsalen på JMG i Göteborg, det gamla lärarseminariet intill Linnéplatsen, den 28 januari 2025. Under nästan två timmar har jag lyssnat på Ingrid Carlberg berätta om sin bok Marionetterna, en berättelse om världen som politisk teater.

Men vi tar det från början. För snart två år sedan kom hennes bok Marionetterna ut och skapade omgående rubriker, som den erfarna grävreporter hon är. Under 20 år jobbade hon med både undersökande och berättande reportage på Dagens Nyheter. Innan dess hade hon skaffat en fil.kand. i nationalekonomi och statskunskap och arbetat som forskningsassistent i den statliga Maktutredningen.

– Grävkunskaper som jag hade nytta av i arbetet som journalist och bokskrivandet, berättade hon för oss som kommit för att lyssna på och samtala med henne.

I sin bok Marionetterna belyser hon hur Lenin och sedermera Stalin i forna Sovjetunionen använder sig av propaganda och dolda påverkansoperationer för att sprida världskommunismen. Och hittar en av de skickligaste på området: tysken Willi Münzenberg.

Hans namn hade hon sprungit på tidigare i sin forskning, men det var först runt 2016 som hon på allvar började fundera på att skriva boken. Då hade hon börjat se ett gemensamt mönster i de händelser som påtalades om USA-valet 2016 och andra händelser som hon stött på i sitt jobb.

Hon började studera hur Willi Münzenberg byggt upp sin propagandabas på 1920- och 30-talen. Till synes helt oskyldiga tidningsföretag, dåtidens trollfabriker, som på olika, hemliga vägar finansierades av Sovjet.

Det sättet att jobba kunde hon sedan se hade kopierats av både stater och privata företag i modern tid. Münzenberg var oerhört skicklig i att arbeta i det fördolda och en mästare att bygga upp till synes helt oskyldiga fasader. När nazisterna tog makten i Tyskland valde han att använda sina kunskaper för att motarbeta dem. Det gjorde att han drog på sig Stalins vrede och mycket talar för att det var den sovjetiska hemliga polisen NKVD som såg till att röja honom, ur vägen 1940.

De kunskaper som Münzenberg och hans kollegor fått togs efter andra världskrigets slut till vara av väst och inte minst av CIA i USA. Och det är bland annat detta som Ingrid belyser i sin bok genom att både berätta om påverkansoperationer på 20- och 30-talen, men också hur de kopierats i modern tid.

– Mycket handlar om att hitta ”nyttiga idioter”, spela teater och få oss att tro på det vi upplever, säger hon. Och därför är det så viktigt att vi som journalister hela tiden ifrågasätter och går till botten med uppgifter.

Ingrid Carlberg kunde också bekräfta att det går mycket tid till att söka efter och kontrollera uppgifter. Grunden för det lärde hon sig som forskarassistent.

Det blev en mycket givande och intressant januarieftermiddag för oss 60-talet personer som var där, såväl medlemmar i VJS (Västsveriges Journalistseniorer) som i Mediehistorisk förening och studenter på JMG.

Vi fick också veta varför Ingrid skrivit ett antal barnböcker (!) vid sidan om de prisade verken om läkemedelsindustrin (Pillret), Raul Wallenberg och familjen Nobel.

– Jag gillar det berättande reportaget och mina barn ville höra sagor och då tyckte jag att jag lika gärna kunde skriva barnsagor själv…

Varför gick jag då från träffen med lite blandade känslor?

Jo, det hängde samman med ett konstaterande som vi gjorde innan vi skiljdes åt. Den senaste tiden har alla de stora tidningshusen aviserat nedskärningar, vilket drabbar redaktioner som redan i dag är kraftigt bantade. Inte minst om man jämför med när jag själv och Ingrid Carlberg var verksamma som journalister.

Att då få tid och möjlighet att arbeta med den för oss som journalister så viktiga frågan ”Varför?” känns svårare än någonsin, samtidigt som den är viktigare än någonsin.

Text: Leif Montell
Foto: Stefan Samuelsson